Entusiasm!

I dag undrar jag om man kan få ut lite i förskott av pensionärs entusiasmen? Kommer man som trött 60-talare in på affärer eller dylikt, kan du då ge dig fan på att det står en pigg pensionär i vägen. Dom har gått från mitt i gången (där också vagnen står) till hyllan för att hämta det dom eventuellt ska ha, för att dom ska läsa på syltburken eller va fan det är som är veckans kortvara, dom måste ju veta om lingonen är slaktade i Sverige!

När jag då lite tyst och försynt försöker påpeka att jag skulle vilja komma förbi. (dvs: Hallå, ska du bygga bo här eller?) varpå man snabbt inser sitt misstag, inte fan går det fortare för att man stressar dom, nä, benen går fortare, men inte pensionären inte! Kortare steg med högre frekvens!!!

Sen misstag nr2: Man ler och tittar på dom.....det är då en del av entusiasmen kommer in....att berätta om alla krämpor! Som om jag var intresserad!!! Jag skiter väl i att du ska höftoperera dig om tre månader....Va fan, vad det anbelangar är det ju inte säkert att du lever då människa!!! Denna entusiasm går dock över om man talar om...men så konstigt, va lång väntetid du hade? Jag va till läkaren idag med min höft, och mig skulle dom operera om två dagar. Där dog den lilla gnistan ja!!!

Den andra delen av entusiasmen ser man tydligt då det är trångt i gångarna, jäääävlar vilka krafter dom får när det gäller att med sin egen vagn knuffa undan andra entusiasters vagnar! Då jävlar är det inget fel på höften då inte, bara dom kommer fram till....just det veckans kortvara. Sen har vi ju det faktum att gubben börjar tröttna där ute i bilen.

Och om det är så att en ännu mer entusiastisk gubbe följer med in och "kör" kundvagnen, (för dom där vagnarna dom kan inte hon köra med sin höft) då lyser entusiasmen igenom när hon (oftast hon) med glada hejarop guidar honom igenom tilltäppta gångar och hela barnfamiljer!

När detta sedan är avklarat och dom har sinkat en kassakö i 30 minuter med rabbatkuponger och tillbakalämnandet av veckans kortvara (som det inte fanns kuponger på i kassan) så ska det dras på två vagnar in i alla andra affärerna också, när gubben då påpekar att han kan ju gå ut i bilen med sin vagn då, mens hon är där inne, får han en blick som han under många år har fruktat, kan du väl inte, jag har ju min väska i din vagn! jaha, men då tynade minsann entusiasmen en smula, åtminstone på gubben!

Ted!

Tänk för fan efter....

Nu har jag ledsnat å det grövsta på denna jävla debatt om toppning av lagsporter för ungdomar/barn!
Till alla föreningar som påstår med vett och sans att dom inte toppar.....KYSS ERA BLEKFETA RÖVAR!!
det gör ni visst och kom inte och påstå annat!

Jag ska vara den förste som erkänner att, jag tycker det är fördärvligt att alla barn inte får lika mycket speltid, det är ju för fan bara en lek, men vuxenlivet är jävlar ingen lek. Det vi måste förstå i detta ärende är att idrott och andra sociala verksamheter är en inkörsport till vuxenlivet.

Nu menar inte jag att "barnen ska jävlar lära sig", utan vad jag menar är, om vi låter alla barn leka på lika villkor, hur ska dom då lära sig att ta alla bakslag på väg till, och i vuxenlivet? Hur ska vi lära dom att det är ok att inte vara lika duktig som andra i allt?

Ska vi då även låta våra barn vinna i sällskapsspel hemma vid köksbordet? Ja, jag kan ju naturligtvis fortsätta med detta frågande hur länge som helst. Frågan är väl om inte det är så att man är ilsken på tränare/förening för att man misslyckats som förälder i uppgiften att lära sitt barn att barnet duger som det är! Att det är ok att sitta på bredvid andra som har framgång och att glädjas med dom, att man har en målmedvetenhet med insikten om att spelet lossnar även för det berörda barnet en dag! men vad vet väl jag?!?

Har jag då någon lösning på detta "problem"? Nä, egentligen inte, MEN! Om man tänker efter riktigt noga så ska det väl inte vara så jävla svårt. Ett lag i ex. innebandy med 15 Killar/tjejer, där 10 st är riktigt duktiga och 5 st har inte vuxit in i spelet ännu, om man som tränare redan på förhand vet om hur motståndet spelar och hur sista mötet gick, kan det väl inte vara så svårt att möblera om i laget så alla får spela. Man behöver ju inte kasta in alla outvecklade spelare på planen på en gång!

Om man vet att motståndet är tufft, ja, börja då med dom bästa spelarna, och om man drar ifrån i målprotokollet.....ja ni fattar.

Vissa spelare har en hiskelig bollkänsla, andra ett mer utvecklat spelsinne, vissa kanske helt enkelt ska hålla sig till frimärkssamling.

Men det viktigaste av allt! TALA OM FÖR FÖRÄLDRAR OCH BARN ATT SÅ HÄR ÄR DET! Kommunikation, kommunikation, kommunikation!!!!!

Kommunikation mellan tränare och föräldrar, mellan förening och tränare, viktigast av allt, mellan tränare och spelare! Det är avsaknaden av just kommunikation som gör att det blir ett sånt fasligt rabalder på vissa föräldrar, har man i styrelser och hos andra berörda parter inte fattat det, ja, då kanske det är där det måste till en förändring!

Så en gång till: Alla föreningar som påstår att dom inte toppar.........har bara en bättre kommunikation!

Huvudsaken är väl att vi inte ser på vissa barn som sämre än andra, utan som barn under utveckling!
Och att vi även kommer ihåg detta under match!

Dumhet genom okunskap är den värsta sortens dumhet!

Ted!




Anmodan till eftertanke!

Hur svårt ska det vara att sätta sig själv i första rummet, visst, nu finns det dom som  kommer att rycka på axlarna och tänka...egoist! Men följ med mig en stund in i min komplicerade skalle så kanske det klarnar.

Om jag har problem med ett barn som bara är obstinat och inte gör överhuvudtaget som det blir tillsagt att göra, (obs! inte mina barn, bara ett exempel) jag tar i från tårna och skäller så barnet får en ny frisyr! Jag hotar med indragen veckopeng och utegångsförbud i en vecka. Hjälpte det, ja, för stunden, ungen är ju inte dummare än att den fattar att det är bäst att lugna ner sig lite nu, så gubben inte får hjärtsnörp!

Detta är naturligtvis ett scenario som man inte vet hur man skulle reagera i om man aldrig varit där, men känner man sig själv så vet man nog.

Hur ska man göra då, ja det vet väl för fan inte jag, det har jag heller aldrig påstått, jag vill bara få igång en tanke i ditt huvud hur du reagerar på i synnerhet en tonåring, men för all del, även andra omkring dig, som inte är och tänker som du.

Personligen tror jag det är väldigt viktigt att föra konversationen på en tvåvägskanal, dvs. att den funkar åt båda hållen, att man lyssnar mer än vad man pratar, för ska du komma till rätta med andras problem, tror jag att du måste lyssna och försöka förstå den andra personen och problemen ur deras synvinkel. Vara bestämd med dina regler, och se till att dom efterföljs, men utan att skrika, för då är det ingen som lyssnar i alla fall, och du får börja om nästa gång samma problem dyker upp, för det kommer det att göra! Dessutom blir du bara förbannad. Tror att man framför allt måste vara konsekvent!

Fråga aldrig om du vet svaret, troligtvis tvingar du bara fram en lögn!
Exempel...Du har , på omvägar, fått reda på att en person ska...låt oss säga, supa sig redlös? Om personen då har tänkt att göra just detta men inte vill såra dig, eller sätta sig själv i knipa, svarar han nej! Du har tvingat fram en lögn, går det en gång går det fler! Dessutom kommer dom troligtvis aldrig att ringa efter dig om det händer något!
Vet egentligen inte hur det korrekta förfarandet är men, om man säger att: Jag vill inte att du dricker nått i kväll, så finns i alla fall möjligheten att det framkallar ett dåligt samvete som kan leda till ett lugnt och sansat samtal om förfarandet med alkohol. Dessutom kanske dom ringer efter hjälp när någonting händer.

Förbud och hårda ord skapar troligtvis bara ångest och oro den dagen dom verkligen bryter mot din förbud!
Det är klart det måste finnas förbud, det är inte det jag menar, men förbud emot sånt som troligtvis kommer att provas i alla fall, tror jag bara leder till besvär. Sen får det naturligtvis inte gå över styr så man blir fjantig, man får väl på nått vis försöka vara lugn men bestämd.

Vad menar jag då med, sätta sig själv i första rummet? Jo om du förstår dig själv och vad du själv skulle göra och reagera i samma situation, och framför allt, vad du själv gjorde när du var i samma situation, kanske det blir lite enklare att le åt eländet och och förstå hur andra reagerar i samma sits. Förklara och berätta om dina misstag, inte med meningen att avskräcka, utan med meningen att informera om att du faktiskt har varit i närheten av samma dilemma. Kommunikation!
Kanske är det lösningen, jag vet inte. Jag bara funderar högt!

Ted!
( Är själv skitdålig på kommunikation)











RSS 2.0