Hårdhudade människor!

Sotar ventilationen i lägenheter just nu, mycket äldre människor som får mig att tänka på en text jag skrev en gång! Varsågoda!

 

 

Jag var i stan i dag i ett ärende, min sambo i ett annat. Naturligtvis var jag klar timmar före henne fast hennes ärende… ja ni fattar. Jag gick in och satte mig på ett av stans alla cafeér och tog ett wienerbröd och en kopp kaffe, tittade lite på folk och var i mina egna tankar ett tag. Jag är ju fyllda fyrtio + så det finns alltid något att titta på. Vare sig det sitter fram eller bak. Hur eller kaffetermos så kom det in en äldre farbror på caféet och den äldre delen av personalen bröt ut i ett glädjerus över att få, som dom sa se den här farbrorn igen. Farbrorn var väl 80 + närmare 90 kan jag tro. Jag förstod på samtalet dom i mellan att han varit sjuk ett längre tag. Så småningom kom det fram att han hade trillat och brutit vart enda ett av revbenen han hade i kroppen!?

 

 

Jag måste ha hört fel, alla revbenen frågade jag en av servitriserna lite senare. Jo då så var allt fallet. Å han är uppe och går! Tänk på det en stund. Vilken form han än är stöpt i så skulle jag vilja se den. jag menar, det skulle varit intressant att få ta del av den här mannens liv. Hur kommer det sig att man i den aktningsvärda åldern kan bryta vart och ett av revbenen i kroppen och sedan komma tillbaka och gå på sitt café för en fika. Snacka om att bryta ihop och komma igen. Nu när jag tänker efter så kom jag på att jag har ju en i min familj som i 80 års åldern bröt av en ryggkota för ett år sedan. I dag är han uppe och går, visserligen med rullator, men han siktar på att slippa den till våren!?

 

 

Vad gjorde dom folk av förr i tiden? Förmodligen lärdomen om livet, vad som är viktigt för ens överlevnad. Det vill säga hårt och ärligt arbete samt en god portion av folkvett. För denne farbror på caféet gick så småningom för att sätta sig och mina ben var lite i vägen. Inte så mycket så han inte skulle kunna ta sig förbi, men i alla fall. Jag drog undan mina ben och våra blickar möttes, han ser en stund på mig och sedan ler han, nickar lite lätt till hälsning och säger: Tack! En stund senare kommer hans kompis för att även han slå sig ner med en kopp kaffe. Samma sak upprepar sig exakt. Jag sitter där och funderar.

 

 

Till slut flyger fan i mig och benen åker ut än längre i gången, först kommer en kille i 30 års åldern. Med huvudet i nedsänkt, och blicken i golvet ser han inte mina ben förens han nästan snubblar på dom, jag drar in dom och tittar på honom, inte en reaktion. Han ser inte ens upp från golvet. Nåja, det var ju mina ben som stack ut, men en liten endaste blick. Nä då. Samma sak med en tjej i 20 års åldern. Hon stannar upp och tittar på mig i alla fall. Men det var inte mer heller. Jag log lite försiktigt i hopp om att jag skulle få henne att hälsa. Vad trodde jag egentligen?

 

 

Vad kostar det att ge sin medmänniska ett leende? Jag tror att det sitter i något helt annat, vi är helt enkelt rädda för att vi ska vara tvungna att föra en konversation med människan som sitter där med benen i vägen och nickar leende. ”Om jag nickar och ler tillbaka nu så kommer han att sitta och titta på mig hela tiden och sen kommer han att flytta över till mitt bord och sen….” hur har det kunnat gå så långt? Har våldet ute i samhället gett sig på vårat folkvett också nu? Ska det vara fullkomligt livsfarligt att hälsa artigt på en främling, dessutom på ett befolkat café´. Det är ju för fan sjukt. Om man nickar och hälsar artigt på en äldre människa, som åtminstone jag är lärd och försöker att lära mina barn, ja då ler dom artigt tillbaka och hälsar tillbaka. Jag tycker att vi var och en ska ta oss en funderare på varför det är så. Och när vi kommer på det svar som passar oss bäst ska vi omgående ändra på detta befängda beteende.

 

Annars kommer detta att sluta i en ände av förskräckelse.

 

Tittar man rakt fram ser man bara sin egen skugga!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0