Positiv vs Negativ

Jag förstår inte, kanske någon kan hjälpa mig med detta?!?

Varför är den negativa kraften större än den positiva?

 

Om man är jävligt negativ, då hjälper det föga när det kommer någon med ett positivt uttalande, det kommer bara ett negativt svar tillbaka.

Om man är positiv, ja då behövs det bara ett endaste negativt uttalande för att den dagen ska vara förstörd! Åtminstone en stor del av den!

 

Varför är det så, är det för att vi människor av naturen är pessimistiska?

Är det för att det är enklare att vara negativ (för tydligen är det så!)

Eller är det så att glada människor inte ska få vara glada?

 

Och Ja, det är en sån dag, eller det var inte det från början!!!!!!!

 

Om negativa människor menar att positiva människor är på dåligt humör…ja, men kolla i spegeln!!

 

Å andra sidan, det är jävligt lätt att få en positiv människa på rätt köl igen!

 

Ted!


Ådômna!

Gôtt ådômna!!

Alltså skönt avdomnad om man nu prompt ska prata Svenska!

 

Funderar på om man inte blir lite som man blir, om man umgås inom fyra väggar som jag gör med en käring, två hormonstinna tjejer och två tikar!

 

Undrar hur min kvinnosyn hade sett ut om jag haft ett par hormonstinna pojkar och två han hundar!! Förhoppningsvis ska det inte ha någon som helst inverkan, men man vet ju aldrig, det blir liksom ett annat snack vid frukostbordet om den överhängande delen är killar!

 

Förstå mig nu rätt! Jag önskar mig inga andra barn än de jag har, absolut inte!

Men smink hade nog blivit ett kortlivat samtal, lika så nagel lack. Fast man vet ju aldrig, idag ska det ju fönas hår med rätt mängd mousse, det ska plattas hår, det ska vara rätt kläder…

Va fan hände med tiden då killar var killar, och tjejer var tjejer??

Det är säkert så idag med, det är bara det att jag ser det inte riktigt så, att vi ska värna om varje individs egen identitet är för mig självklart, jag har ibland bara (vid första anblicken ska tilläggas) lite svårt att se skillnaden! Men det är ju mitt problem! Eller det är ju inget problem egentligen, det är en anpassnings svårighet som ska övervinnas!!

 

Tillbaks till ådômna!! Om man som den enda Y-kromosomen i huset under ett par besök upp till holken kommer till korta vid köksbordet, inte av anledningen att jag inte kan ta ton, utan av anledningen att jag inte orkar stå emot anstormningen av X-kromosomers oförmåga att inte kunna sluta prata i munnen på vare sig andra eller sig själva då de besökt holken ett par ggr!

Jag ska abselut inte vara den som menar att tjejer pratar mer än killar, för då dödar jag liksom mig själv, men detta ”pladder” som inte går att stoppa, detta evinnerliga tjöt…detta ”sätt” att fulkomligt ta över ”köksbords diskussionen” med argument som skulle väcka logikens mästare Platon ur sin grav!!

 

Det är då man går ut i vardagsrummet med en stadig och bara låter sig själv bli…ådômna!!

Sen kan dom kvittra bäst dom vill, det biter inte längre!

 

Min gode vän Attila brukar säga, man förstår kvinnor bäst i ett avdomnat tillstånd!

 

Ted!

 

 

 


Sorry!

Mitt förra inlägg berörde tydligen en del, men ska man läsa vad jag skriver får man också läsa den texten som finns under blogg namnet!!!!

Om man ändå vore en klok man..... Vi ska komma ihåg att det jag skriver är sånt skit som för tillfället finns i min skalle, det är inte alls säkert det finns varken sanning eller fakta bakom orden! Kom ihåg det!

Men!! Nu ska rätt vara rätt!

Meningen med att "Ta matchen" Var den att man inte ska ge upp innan man börjar, man ska vara öppen för utveckling, man ska inte lyssna på allt skitprat och man ska framför allt lyssna på sin egen vilja!!! Har man bestämt sig redan innan matchen är det liksom försent!!! Sen har jag en tendens att "vandra iväg" i tanken, och det kan många gånger orsaka bekymmer!

 

 

 

Det finns de som tar matchen och lika fullt inte blir uppskattade för det de gör, det finns de som ifrågasätter utan att för den delen få svar, det var inte det texten handlade om. Jag kan förstå varför det kunde uppfattas så, men åter igen.......

 

 

 

Jag har skrivit detta ett par gånger innan men, mitt sätt att hantera frustration, besvikelse, vad jag tycker är orättvisor, idioti, dumhet genom okunskap, utan att jag själv ska grubbla ihjäl mig på detta är just att sätta det på pränt! Går jag och grubblar blir det lätt fel i slutänden, man lägger FÖR mycket tankeverksamhet bakom kommer orden liksom ut fel! Man kan kalla mina texter för en slags mental ventil, det är inte bra om den ventilen inte fungerar!

 

 

 

 

Sen finns det alltid de som väljer att tolka texterna som de själva vill, det kan jag inte göra något åt!! Då har man ju redan bestämt sig innan!!

 

 

 

Ted!

 

 

 


Att ta matchen!

Att ta matchen!

Det är inte så självklart för alla som man kanske kan tro.

 

Jag funderar närmast på om vi killar och tjejer ser annorlunda på det här med att löpa hela linan ut, ta matchen. Nu finns det säkert undantag i båda könen det är jag övertygad om.

Nu snackar vi heller inte om den yttersta eliten, för att prestera på den nivån kräver lite mer än att man ”tar matchen”.  Jag har sett fler killar ta ut sig så de spyr efter ett träningspass, än vad jag sett tjejer, men det kan ju å andra sidan ha en fullt naturlig orsak. Jag har till 75% tränat med killar! Sen tror jag att vi killar genetiskt har lättare att acceptera en order än tjejer. Vi behöver nödvändigtvis inte varken förstå eller tycka om ordern, men accepterar den gör vi. I synnerhet om vi gjort militärtjänst.

 

Lite samma tänk som det jag skrivit om innan, att sitta på bänken, fast här är det helt och hållet ditt eget beslut. Att man i huvudet inte redan från början gett upp!

Min tanke med det jag nu kommer att skriva, är att texten ska kunna handla om i princip vad du än ger din in på i livet, arbete, sport eller vad du vill, vi får se om jag lyckas få dig att förstå!

 

Om jag jobbar som städare i ett stort hus med många andra städare, vi lyckas mycket bra med våran städning och vi får beröm och medaljer för väl utfört arbete många ggr om.

 

Men så plötsligt slutar våran närmaste chef, och ersätts av en som varit städchef på ett ställe där det jobbade dubbelt så många människor och stället var dubbelt så stort.

Nästa dag jag kommer till jobbet har han vänt upp och ner på våra rutiner, han vill att vi ska städa i en viss ordning istället för ”lite som vi vill” som vi gjort innan. Han vill att vi håller oss till en avdelning, istället för att ”vi springer i hela huset”! Ja, ni förstår hur jag menar.

 

Detta känner jag att jag har lite svårt att anpassa mig till, jag känner att det inte riktigt gynnar mitt sätt att jobba, det blir bakvänt och jag hinner inte lika mycket som innan. Men i och med att det kommer yngre människor och ”swischar” förbi mig i korridorerna så måste  ju det nya sättet fungera, eller?

 

Har den nya chefen fel? Är jag missgynnad på något vis bara för att jag fanns här från början, har mina närmaste rätt när de menar att ”alla andra är dumma i huvudet” och det är vi som gör rätt? Det är nu man måste bestämma sig! Det är nu man måste ta matchen!!! Det är nu man måste börja använda den del av kroppen som innan detta inte behövts…hjärnan!

 

Antingen tänker man: Det ska jävlar inte komma några snorungar och ”swischa” förbi mig, jag ska jävlar visa dem vem som bestämmer och jag ska baske mig göra mig förtjänt av att få städa på översta våningen!! Det är JAG som ska städa där, ingen annan!!

Eller så tänker man: Men ÅÅHH va orättvist, min familj säger att jag är bäst, varför fattar inte den nya chefen det också, nä jag kommer inte att göra nått annorledes, även om jag får städa i källare resten av mitt liv, jag ska inte behöva ta någon match, jag har ju tagit en massa medaljer ju!! DET ÄR ALLA ANDRA SOM ÄR DUMMA I HUVUDET!!

 

Men om nu alla andra är dumma i huvudet kanske man ska sätta sig ner och börja fundera på vem som egentligen är dum i huvudet!!

 

Förändringar är nödvändiga för att vi ska lära oss något, om allt runt omkring dig förändras så ligger du snart långt bakom om du inte gör det samma, vi måste lära oss att anpassa oss till utvecklingen, INTE stoppa den. Vi måste lära oss att den som skriker högst, behöver nödvändigtvis inte ha rätt, vi måste förstå, att lika mycket som vi lär ut, måste vi även lära oss själva!

 

Ta matchen om din vilja, lyssna på vad du själv vill, bestäm dig, och för i jesu namn……. vinn matchen!

 

Ted!


Varför?

Försök förklara varför livet är orättvist till en som drabbats, utan att du blir präktig. Det kan du inte, för du sitter inte i exakt samma sitts, du har inte förlorat den du älskar helt oförhappandes, du har inte förlorat din make, din far……alldeles för ung!

 

Hur ska man kunna trösta något så infernaliskt orättvist? Jag tror inte det går, vi ska naturligtvis försöka, men jag tror inte det går!! Det bästa vi kan göra det är att finnas där, svara i telefonen när helst någon vill prata, lägga undan våra, i sammanhanget små problem, och bara finnas där för de som behöver det!

 

Detta påminner oss alla om hur sköra våra liv är, hur värdefull våran tid med nära och kära egentligen är, att vi ska vårda våra tankar, handlingar och ord med största respekt.

 

Det är en klen tröst just nu, men sorgen kommer vi över, det är saknaden som är ett jävulstyg att hantera, de små egenheterna, uttrycken, grimaserna de älskvärda orden den generösa människan man saknar!

 

Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat jordelivet, vi har alla någon vi saknar nått oerhört, vi har alla kunskapen att trösta, om inte med ord så med omtanke och närhet.

 

Jag skickar alla de omtänksamma tankar jag har i huvudet till Idre just nu!

 

För er kanske inte världen är vacker just nu, men just nu är ni det vackraste i världen!

 

Man sörjer den man saknar, glöm bara inte att älska dem som finns kvar!

 

Ted!

 


Första intrycket!

Vaknade idag till ett soldränkt Öland! Fåglar som kvittrade, ljudet av pissnödiga hundar, tjatet från hungriga barn och alarmet i varmluftsfläkten, jag älskade varje sekund!

 

Vet inte om det är åldern, men man uppskattar små saker mycket mer nu för tiden tycker jag, eller också är det bara för att jag inte hört ljuden på länge, det blir snart vardag på Öland med kan jag tro…=)

 

Man börjar också fundera på andra saker med åren, såna saker man gav blanka fan i för si så där en 15-20 år sedan, exempel, varför människor gör som dom gör, säger som dom säger och så vidare. Man börjar nästan bli lite filosofisk tror jag ta mig fan, och vem kunde väl ha trott det? Ja, inte då jag själv i alla fall…ha ha ha!!

 

Hade en befälselev ombord nu under denna törnen, varför i hela världen dom ska gå i skola i 4 år, innan dom har provat yrket är för mig en gåta?!? Deras första praktik är ofta på stora orubbliga båtar, det kan vara orkan ute på havet, och båtarna rör sig knappt. Sen kommer dom till min båt, ha ha ha ha!! Vi kastar loss och beger oss ut på böljan den blå, sen kommer den första lite större vågen! Man riktigt ser hur dom stelnar mitt i steget, söker med handen något att hålla i, ni vet som ett blöjbarn, som plötsligt stannar i steget, blir illröd i ansiktet, för att den stannade för ett ”bajs stopp” man går fram och lägger en hand på deras axel, man VILL flina med hela ansiktet och säga: Kom lille vän ska pappa byta blöjan på dig!

Men det gör man inte, man klappar två gånger på axeln, säger inte ett ljud och går där ifrån.

 

Men lite av det är det jag menar, första intrycket av en människa är väldigt svår att släppa, man fick intrycket att det var en stursk ouppfostrad ungjävel första gången han öppnade käften, det intrycket är svårt att släppa efter det, även om han står i gången alldeles bajsröd i ansiktet, med tårar i ögonen och bittert ångrar sitt yrkesval. Det blir liksom aldrig den där riktiga ”Go kille” känslan efter ett sånt bemötande! Visst, man kan ändra uppfattning om en person, men tänk efter, visst fan kommer man fortfarande ihåg det första mötet!?!

 

Vi hade ett snack ”Prospekten” och jag, lite längre in i hans sjömansliv, han insåg att det inte är den vita skjortan med streck fyllda axelklaffar som kommer att ge honom den respekten han förtjänar då han får sin första kommendering som kapten på en skuta! Det är det första intrycket som manskapet får av honom, respekt är inget man får, den förtjänar man, och detta gör man genom att inge ett gott första intryck!!

 

Med detta sagt kan man ju undra varför jag har de vänner jag har??

 

Dom är väl inte filosofiskt lagda kan jag tänka… ; )

 

Ted!

 


RSS 2.0