Panikångest?

 

Jag har mig veterligen aldrig haft riktig panikångest, men fan vet om jag inte får små anfall ibland.

 

 

Jag är inget städfreak, jag kan vara rätt slarvig, men när jag i huvudet fått en vana att saker ligger, hänger, står på samma ställe en längre tid kan jag få en känsla av panik när de helt plötsligt inte finns där de ska längre, när de är flyttade på.

 

 

Jag blir alltså helt kallsvettig i hela kroppen, synfältet smalnar något och röster försvinner i fjärran på nått lustigt sätt, jag kan tänka mig att det känns som när någon har en fobi för ex ormar eller spindlar och blir inlåsta i ett rum med dessa, bara för att jag är van vid att saker står på ett visst ställe, där jag själv i huvudet fått för mig att de måste vara.

 

 

Jag har börjat komma lite till insikt i vissa saker, som på jobbet exempel, på arbetsbänken är en hiskelig röra, och jag lovar, den är INTE min…röran alltså. Men där emot kan jag låta den vara så, för jag har ALDRIG städat bänken och lagt saker på, vad jag tycker, är det mest logiska stället att lägga dem på. Däremot på verktygstavlan hängde verktygen i en logisk ordning då jag kom, då kommer min hjärna att registrera dessa på sin plats, hänger de sen inte där när jag behöver nått, ja då blir jag alldeles kall och börjar svettas, sen rinner sinnet på, jag blir arg, förmodligen för att jag inte vet hur jag ska hantera paniken som kommer krypande när jag inser att det inte är som det brukar på verktygstavlan.

 

 

Då kan ni kanske tänka er hur jag mår varje gång de ”möblerar om” på ICA-affären, och när sakerna ligger på för mig ett fulkomligt ologiskt ställe!!

 

 

Jag slarvar bort saker ibland, jag är ju ingen Gud, men jag vet till 98% var jag lägger mina saker, sen kan ju mitt fotografiska minne svika mig ibland, när jag hittar något jag var 100% säker på att jag lagt på ett annat ställe, för inte är det väl någon annan som flyttar på saker utan att de själva kommer ihåg det?? Nääää!

 

 

Jag har under de senaste 10-15 åren insett och försökt ändra mitt beteende gällande detta, jag har försökt blunda med både ögon och öron, MEN DET GÅR INTE!!!

Kallsvettningarna och den lätta paniken kommer så fort att jag inte hinner reagera, jag har försökt förklara hur jag känner vid dessa tillfällen, men jag tror inte det går att förstå.

Jag försöker varje dag hålla inne med gråten och frustrationen för att ingen förstår…MEN DET GÅR INTE!!

 

 

Ted!


RSS 2.0